Frostberg är en bra kille

Även om vi tycker helt olika angående nyttan av att skicka svenska journalister på skattebetald prao i USA är Frostberg en bra grabb.

Frostberg har tänkt - men fel

Frostberg har tänkt till när det gäller min kritik av Innovation Journalism och det program som han går i USA just nu.

Frostberg anser att eftersom jag tycker att begreppet innovationsjournalistik är konstruerat och främmande kan jag inte bedöma när folk svamlar kring begreppet. Det är fel. Jag har hört folk svamla många gånger - detta är svammel. Kejsaren är naken. Frostberg själv har förvisso kalsonger, men mycket mer är det inte.

Så till frågan om 6 journalisters uppehälle i ett antal månader och gratisarbete på 6 amerikanska tidningar (vars amerikanska redaktörer skiter fullständigt i Innovation Journalism - jag pratade med två stycken som sa så) ska betalas av svenska skattebetalare eller ej. Svaret är enkelt - hade det handlat om att det funnits en koppling mellan det akademiska begreppet och det praktiska arbetet journalisterna utfört kanske jag kunnat se förmildrande omständigheter.

Men det hela bygger på en dunkel tanke ("om journalister skriver mer om innovation skapas tillväxt") som blivit en minst sagt nattsvart tillställning iscensatt av skattepengar.

Av vilken anledning ska svenska journalister med hyggliga jobb i Sverige få prao-platsen på trevliga amerikanska tidningar betald av svenska skattepengar? Om pengarna (400 000 kronor per journalist) inte betalats av Vinnova, vilken av journalisterna hade ens sneglat på tanken att jobba gratis på amerikansk tidning i några månader för att förkovra sig i "innovationssystem"? När begreppet, i snällaste fall, kan beskrivas som en skrivbordprodukt utan direkt förankring i den bransch den ska försöka påverka? Då blir detta helt enkelt istället prao. Varken mer eller mindre. Säkert skitkul för alla inblandade, utom för Nisse i Bagarmossen.

Vad Tomas Frostberg har helt rätt i är att det borde skrivas mer om små företag och intressanta affärsidéer. Han glömde "företagssamma människor". Det finns flera tidningar som gör det. Det finns ännu fler som inte gör det. Sånt är livet. Staten satsar inte pengar på att påverka journalister att skriva att knark är farligt (eller, vem vet, det kanske staten gör med studieresor till Colombia?).


De papers som presteras av de "fellows" (dvs prao-journalisterna) är sammanrafsade under några dagar (den av de sex som i år lade mest tid på sitt paper lade ned knappt en vecka, enligt vad deltagarna själva berättat).
Utifrån ett utbildnings- och förkovransperspektiv, vore det för mycket begärt att man använde stor del av tiden i USA till att skapa dessa papers? Nu låtsas jag alltså för diskussionens skull att begreppet är viktigt och att det finns.
Frostberg påstår att begreppet är nytt och därför "i sin linda". Det lär nog förbli i denna linda många år till när alla inblandade lägger så lite tid på att diskutera det, förkovra sig i det eller försöka förstå det. Trots att man fått anslag för att förkovra sig i just innovationsjournalistik.
Det beror säkert på, som jag skrivit tidigare, att när man väl närmar sig begreppet innovation journalism ser man att det är rena påhittet och därför lägger deltagarna så lite tid och vikt vid det. Det är helt mänskligt och inget jag förebrår dem för. Hur Frostberg utifrån resonemanget ovan kan komma till slutsatsen att detta talar emot min kritik är spännande.

Det faktum att huvuddelen av alla journalister som deltagit i programmet dessutom jobbar på fack-, vecko- och specialtidningar, är också intressant. Vid flera tillfällen påpekas nämligen att innovation journalism är så viktigt för att tidningar är uppdelade i vetenskap, politik, ekonomi, nöje etc och att innovationer spänner över flera av dessa fält. Därför behövs innovationsjournalister. Med andra ord pratar man om dagstidningar, för det är de enda tidningar som är uppdelade så. Ändå går antalet dagstidningsournalister av de som hoppat på programmet sedan 2004 knappt att räkna.

Och sedan tillkommer ett problem som naturligtvis också är intresssant och som jag inte skrivit om tidigare. Hur fästa blir de som fått 400 000 kronor för att studera innovationsjournalistik vid begreppet, oavsett om de gillar det eller ej? Det blir en svår "guilt by association" för den som lagt fyra månader i USA på att studera något som visar sig vara ett fantasifoster? Klart att varje intelligent yrkesverksam journalist hittar ett korn att tro på, hur skulle man annars möta chefen, väl hemma?

Fast - hur rimmar detta med journalisters "oberoende"? Hur många andra institutioner i Sverige kan få journalister att villigt och i flock under månader lära sig att "innovationssystem, det är viktiga grejer"? Och dessutom får journalisterna att vara tacksamma? Det är bra jobbat av Vinnova, men det kan ha med klimatet i Kalifornien att göra. Om jag ska vara ärlig.
Hur hade det fungerat att köra dessa program i Sverige, med aldrig så bra föredragshållare?

Utifrån perspektivet att Vinnova gör PR för innovationsbegreppet som sådant med mina skattepengar, är detta kanske ett klockrent upplägg. Men det är likafullt ett djäkla påhitt.

Slut på innovationerna

Jag lämnade konferensens tredje dag runt lunch, för jag hade faktiskt fått nog. Arrangören var mäkta förgrymmad över att jag hade hade skrivit kritiskt om konferensen och hans begrepp "Innovation Journalism" här på denna blogg (som ingen djävel läser men det vet ju ingen mer än jag :-). Jag kan förstå att han blev ledsen, Innovation Journalism är ju hans baby och dessutom en viktig del av hans levebröd här i Stanford. Men jag är lika kritisk ändå.

Uppenbarligen pågår även en utvärdering av programmet för Vinnovas räkning just nu. Vilket väl är ytterligare en anledning till att kritik inte alls är välkommen. Lite konstigt är det att arrangörerna av det hela inte var mer förberedda på kritiken jag kom med - vad man än tycker om hela upplägget behövs det inte raketingenjörer för att hitta nackdelarna i projektet... Och även om man tycker att programmet och dess upplägg är fullständigt befogat och viktigt vore det väl smart att ha en strategi för att bemöta kritik med annat än "tycker inte du att tillväxt är viktigt?" och "men det finns ju projekt som kostar mycket mer än det här".

Nåväl, jag ville bara skriva av mig frustrationen över att ha åkt från Sverige för att titta på kejsarens nya kläder, men någon skvallrade om min blogg och så blev det hela mycket större än vad det behövde vara. Jag står helt för kritiken, men jag hade tänkt ta upp den vid ett lämpligare tillfälle.

"As long as we get funding"

STANFORD. Anders Lotsson, Computer Sweden (och fellow på Business 2.0 under 2005) diskuterar Innovation Journalism med Claes Thorson, pressansvarig på svenska ambassaden i Washington. Stora delar av samtalet handlar om att Thorson tycker att det är fantastiskt vad man kan göra med svenska skattepengar och han ber oss applådera arrangörerna.

När Thorson frågar Lotsson om han tycker att Innvation Journalism är ett viktigt begrepp svarar Lotsson:

"Det är ingen som riktigt vet vad Innovation Journalism är, eller åtminstone är det så att få är överens om vad det är. Vi låter uttrycket definiera sig självt och fyllas med innehåll efterhand. Och det är ju egentligen inget problem så länge vi får någon att betala för det".

Innovationsjournalistik - vad är det, egentligen?

STANFORD. Sitter som sagt på en konferens på Stanford och lyssnar på folk som är hang-arounds till Vinnovas samarbetsprojekt med Stanford om "Innovation Journalism" som ska försöka få medier i Sverige och annorstädes att skriva mer och mer initierat om innovationer och innovationsföretag.
Uppenbarligen är det viktigt för Vinnova att journalister skriver mer initierat om innovationsprocessen och därför är det värt miljontals kronor att anordna detta evenemang, som betalar för ett antal svenska journalisters uppehälle och praktik på amerikanska medier under ett par månader. Värdet i den tanken, redan på skisstadiet, borde man nog diskuterat betydligt mer ingående än vad som uppenbarligen gjorts.

Den här konferensen liknar ingenting jag sett tidigare - och jag har varit på många konferenser om media och Internet. Hela konferensen sägs handla om ett ämne som ingen eller åtminstone väldigt få i publiken eller ens på talarpodiet verkar förstå ett smack av - Innovation Journalism. Men den är trevlig, det är gott om namnkunnigt folk här och vi pratar om mediernas framtid på ett kul sätt. Men innovationsjournalistik pratar vi otroligt lite om.

Jag är med andra ord ganska kritisk:

För det första är uttrycket Innovation Journalism i vänligaste fall svårbegripligt. Man pratar om att det är svårt för medier att bevaka innovationsprocessen, för att medier är uppdelade i politik, näringsliv, vetenskap etc och därför klarar de inte av att bevaka innovationsprocessen. Och därför behövs Innovationsjournalistik. Man tar sig för pannan. Så svårt är det inte, även om det förvisso kan vara kul att träffa andra journalister och prata om hur medievärlden förändras på grund av digitaliseringen av vår värld. Egentligen är det ganska enkelt: Journalister och medier borde bli bättre på att ge sina kunder värde, för konkurrensen från alla glada amatörer på Nätet är mördande. Lite så.

För det andra är det fullständigt galet att Vinnova lägger skattepengar på detta. Jag menar: svenska journalister skickas till Kalifornien på skattebetalarnas bekostnad för att studera ett fenomen som är, ehh, lite svävande? Att ingen pratar om Innovation Journalism på konferensen beror förstås att det är ett helt konstruerat begrepp som ingen chefredaktör ägnat en sekund åt att tänka på - eftersom det inte är ett problem. Roligt är att åtminstone två redaktörer skapat "innovations-redaktörer" på sina tidningar, inspirerade av detta projekt. Intressant.

För det tredje. Inte en enda av de sex-sju journalister som jag pratat med hittills av de som antingen varit här de första två åren eller de som varit här i år kan förklara begreppet tillfredsställande. Flera väljer att avfärda det fullständigt. Magert utfall efter tre års arbete och miljontals skattekronor. Slutsats: Vinnovas verksamhet borde uppenbarligen granskas hårdare av medierna.

För det fjärde. Om detta verkligen varit ett viktigt problem hade det gått att få svenska medieföretag att betala själva.

Innovationsjournalistik är definitivt en lösning som letar efter ett problem. Under de två dagar jag suttit här har jag känt för att resa mig upp och säga "men, han har ju ingenting på sig!" så fort någon tagit upp termen innovation journalism. Fast, det har ju i ärlighetens namn inte varit särskilt ofta det dykt upp...

Vändpunkten: Det handlar inte om bloggar eller tidningar

STANFORD. Patrick Baltatzis föredrag om bloggar var vänligt mot både traditionella medier och mot bloggar. Slutsatsen i hans paper (med rubriken "What can traditional media learn from the new kid on the blog?"). Han var riktigt rolig flera gånger, men publiken var inte riktigt "där".

Hans slutsats var att medier borde använda bloggar om de även fortsättningsvis vill spela en viktig roll i sina läsares liv.

I paneldebatten efteråt var vi tre, Todd Lappin, senior editor på Business 2.0, Martin Turner, byråchef för BBC i Washington och jag, ganska överens om att Patrick inte alls har rätt.
- Bloggar funkar sällan i kommersiella medier. De är som skillnaden på de stora skivbolagen och de små indiebolagen, sa Todd Lappin.

Jag fick väl inte sagt så mycket vettigt, men jag påstod precis det jag skrev igår - bloggar är kanon för att sätta blåslampa på medier och är kanon som marknadsföringsverktyg. Bloggosfären är ganska kass på att göra något nytt eller komma med några vettiga analyser, eftersom de i 90 % av fallen bara kopierar vidare material med kommentarer som "det här tycker jag också".

Dessutom tyckte jag att det egentligen inte handlar om att traditionella medier kan lära så mycket av bloggar iutan om det faktum att bloggar imiterar medier. Inte journalistik, utan mediernas dramaturgi och rubriksättning etc. En populär blogg blir ofelbart som ett traditionellt media efter några veckor.

Det viktiga sista ordet fick även jag och då passade jag på att berätta att den enda viktiga förändringen som faktiskt skett det senaste åren är att 1998 sjönk TV-tittarminuterna bland barn i USA för första gången någonsin.
Den stora pressen på medierna är den som TV råkar ut för eftersom deras tittare flyr till Xbox, SMS och chattar.

Curtis Carlsons fem framgångsregler

STANFORD. Morgonens öppningstalare Curtis Carlson, vd för framstående forskningsbolaget SRI, pratade övertygande om behovet för företag att skapa en innovationsprocess som alla i företaget känner till.
- Det som kännetecknar framgångsrika företag är att de jobbar med ständig förbättring, baserad på kundfokus, ett gemensamt språk, gemensamma verktyg/koncept samt en formaliserad process för innovation, påstod Carlson och redovisade de fem stegen till innovativa och framgångsrika företag:

Important Markets and Customer Needs
x
Value Creation
x
Championships
x
Innovative Teams
x
Organizational Alignment

Innovations- eller innovativ journalistik?

STANFORD. Knappt en tredjedel av talarna idag har pratat om innovationsjournalistik som ämnet: hur ska journalister och medieföretag kunna skildra innovationer när de inte har ett helhetsperspektiv på detta svåra ämne?

Och resten har pratat om att onlinejournalistiken är en himla innovativ journalistik. Ett visst kommunikationsproblem verkar föreligga.

Schizo.

Vilken roll spelar Innovationsjournalistik i Affärsjournalistik?

STANFORD. Sköne Erik Amcoff från Affärsvärlden (som sitter på Wall Street Journal i New York inom ramen för Stanford/Vinnova-projektet om innovationjournalistik) höll nyss en presentation där han svarade på två frågor:
1. När i processen brukar affärsjournalister intressera sig för innovationer?
2. Finns det någon roll för innovationsjournalistik inom affärsjournalistiken?

Svar 1: Sent.
Svar 2: Nej.

Istället tyckte han att det vore intressantare att diskutera journalistiken som sådan istället för att dela upp den i olika termer frö sakens skull. Och sedan tittade han på David Nordfors som håller i detta projekt och sa: "Ledsen, David, jag är förvirrad, men kanske kan du övertala mig i diskussionen?".
Johan Jörgensen, som var med i första årets Innovation Journalism-program (för tre år sedan), öppnade diskussionen med att säga att Innovation Journalism inte behövs som begrepp, åtminstone inte i affärsjournalistiken.

David Nordfors som dessutom är dagens moderator blev då plötsligt en paneldeltagare som jobbade hårt för att få in Innovation Journalism och dess problem i diskussionen, men affärsjournalisterna var klart motsträviga.
Almar Latour, teknikreporter på Wall Street Journal, ville inte kännas vid att det finns något speciellt problem för affärsjournalister som skulle ha med innovation att göra. En tidning är ett grupparbete och även om affärsjournalister inte alltid har kunnandet exakt om ett innovativt, nytt företags teknik eller produkt, så går det att skriva om det ändå.
"Men om Skype nu har en bättre teknik än alla andra, borde inte det intressera och vara något för affärsjournalister att kunna, för att kunna bedöma företaget utifrån ett affärsperspektiv?", undrade Nordfors.
Paneldeltagaren Dan Gilmor, som grundat Center for Citizen Media, hoppade in och svarade att journalister kan väl hjälpas åt och det är nog inte så svårt att få till att affärsjournalisten pratar med någon annan på redaktionen som vet.

John Joss, som jobbar som frilansjournalist åt Innovation Journalism-projektet, frågade från publikplats hur små, innovativa företag egentligen ska kunna få uppmärksamhet i Wall Street Journal eftersom tidningen mest skriver om börsnoterade företag?
Almar Latour svarade att telefonen ringer konstant med företag som vill bli omskrivna, så om de har något intressant att berätta kanske de kommer med, svårare än så är det inte.

Ännu ett seminarium som slutar i analysen att termen innovationsjournalistik inte finns i praktiken.

När ska man skriva om innovationer?

STANFORD. En intressant diskussion som faktiskt handlar om dagens ämne pågår just nu - "när i processen är det läge att skriva om innovationer?". Jyrki Alkio från Helsingin Sanomat har pratat om hur man egentligen ska skriva om framtiden och när det är läge att göra det.
I panelen sitter Jarmo Salmela från TeliaSonera som bland annat visade hockeyklubban över iPodens frammarsch över världen och ställde frågan - "när skulle vi skrivit om detta som ett potentiellt världsherravälde?" 2001 när iTunes kom? Eller när den första iPoden kom? Eller...

Mike Langberg från San Jose Mercury News tog upp frågan om vi egentligen ska skriva till exempel om Nicholas Negropontes och MITs förbannade 100-dollardator som ska revolutionera världen och se till att alla fattiga kan komma ikapp resten av världen. Men de kan fortfarande efter alla dessa år inte ens förklara vilka delar de i så fall ska ha i datorn...

Fan, den där datorn skrev jag om 1999 - har den fortfarande inte kommit? Jaja, det var en kul nyhet - då...

Hur slutade diskussionen då? I att det är upp till tidningen när det är dags att bege sig in i innovationsprocessen. Jag skulle väl vilja tillägga att så länge det är en bra story kan man skriva i vilket skede som helst - utan att man ens behöver kunna avgöra om det är en franmtidsprodukt eller ej. Är det intressant för läsarna, är det intressant för läsarna.
Jepp, det kan innebära att ett företag kan få vencap tack vare att journalisten skriver något i ett tidigt skede, utan att kunna avgöra om det blir bra eller ej.

So? Publish and be damned :-)

Red Herring lever igen

STANFORD. Joel Dreyfuss, chefredaktör för den nyligen återupplivade Red Herring, pratade imorse om hur man måste skilja innehåll från journalistik och hur man måste skilja distribution från teknik.

Jag håller med fullständigt, speciellt när diskussionen handlar om bloggar och vilket hot eller vilken möjlighet de innebär för traditionella medier. För hur skulle bloggarna klara sig utan traditionella medier, eftersom större delen av allt som skrivs på bloggarna handlar om vad medierna gör eller inte gör?

För medierna tror jag att bloggarna kan kokas ned till två viktiga saker:
1. transparens i medieproduktionen och naglar i ögat på journalistiken.
2. utmärkta marknadsföringsverktyg.

Lite roligt var det att förre chefredaktören och grundaren av Red Herring, Tony Perkins som numera driver tidningen Always On, satt i samma panel.

Lite senare på förmiddagen rev bland annat Redherring.coms chefredaktör Tom Murphy ned applåder när han med en axelryckning sa ungefär, "jaja, det brukar dröja 20-25 år innan konsumenterna verkligen anammat förändring och då brukar även journalisterna och medierna hänga på".

Dagens självklarhet, men det tål väl att sägas om och om igen.

Web 2.0 - rena rama löjan

STANFORD. Sitter på The Third Conference on Innovation Journalism på Stanford, återkommer senare till vad jag tycker om den konferensen.

Lyssnar just nu till Ross Mayfield, vd för SocialText, som rackar ned på uttrycket "Web 2.0". Det är en konsumentbubbla den här gången, lika dum som den förra, säger han sarkastiskt.

Web 2.0 är ett uttryck jag faktiskt undvikit helt, eftersom jag trodde att det var ett skämt. En ploj. Det visar sig att det är fullständigt allvar. Jag är förbluffad.