lördag, november 17, 2007

Lost in Ueno


Jag har sett de flesta av Tokyos viktigare stadsdelar, väldigt ytligt. Jag gillar dem alla, var och en på sitt sätt. Idag föll jag pladask för Blade Runner-kvarteret kring stationen Ueno. Under pendeltågsspåren ligger en egen liten värld av butiker, en hel marknad som skulle kunna vara hämtad ur vilken cool framtidsvision som helst. Lägg till lite mörker (jag var där mitt på dagen), lite regn och lite Vangelis så kan man se Harrison Ford vandra genom gatorna. Kanske är han ute efter en ny skinnjacka för 23 000 yen. Som hittat.

Lust for raw fish


Jag brukar säga att jag älskar asiatiskt käk. De senaste åtta dagarna har jag verkligen haft tillfälle att testa om detta verkligen är sant. Frukost, lunch, middag, mellanmål - allt har varit japanskt.

Ett shabu-shabu-hål i väggen, låt oss prova. Sushi såld på pendeltågsstation, varför inte? Sashimi som glider runt på traktorband, hell yes! Yakitori-spett på gatan, bring it on. Tempura av en tant med gryta i en gränd, visst! Yakiniku på japansk lyxrestaurang, jojomen. Sukiyaki i en källare, kanon!

Det är sista natten innan det är dags att åka och betyget är: maten är i sanning fantastisk i detta land. Jag älskar asiatiskt käk. Synd att nästa Yrkes-VM (ja, det är därför jag varit här) är i Calgary i Kanada.

fredag, november 16, 2007

Lost in dreams


Det sovande folket. Det är japanerna. Var man än vänder sig, vilken tid på dygnet som helst, vilken dag i veckan som helst, finns de där.
De står och sover, sitter och sover, ligger i t-banan och sover, sitter i bilar och sover och hänger på cyklar och sover.

Jo, i t-banan. Jag hade tyvärr inte kameran med mig men jag såg två unga killar iklädda svart kostym, vit skjorta och krampaktigt tag om portföljerna som sov hårt i klart obekväma ställningar strax efter ett på natten. Sökte lite på nätet och hittade information bland annat om en fotograf som gjort en hel utställning om de japaner som ligger i t-banan. Det beror uppenbarligen på att de bor så långt ut i förorten att när de festar efter jobbet med sina kompisar blir det så blött och sent att det är bättre att sova i t-banan och gå direkt till jobbet dagen därpå...

Japanerna lever under stort socialt eget tryck (det är ingen svår analys att göra, även om den kan vara fel), vilket skapat ett samhälle som kan fantastiska saker, men samtidigt har många familjefäder som fyra dagar i veckan drar i sig en helpava Macallan 18 tillsammans med två jobbarkompisarna efter jobbet klockan sju och drullar hem till familjen vid elvatiden. Inte konstigt att folk som jobbar på kontor åker till jobbet mellan åtta på morgonen och tolv på dan. Sen jobbar de 8-10 timmar varje dag.

Inte så konstigt att de passar på att sova när tillfälle ges - och även när tillfälle inte ges.

torsdag, november 15, 2007

Lust for topography


Jodå. Det är det heliga berget Fuji. En äldre japan bosatt i Mishima påstod att det är inte många gånger om året som det framträder så tydligt som idag. Gamla japaner vet sånt.

Lost in, the movie


Sofia Coppolas underbara lilla film, med Bill Murray och Scarlett Johansson, utspelas delvis i en cool hotellbar i Tokyo. Den baren letade vi förstås reda på igår, inte utan viss möda.
Den ligger i topp på höga lyxhotellet Park Hyatt i Shinjuku och kallas New York Bar & Grill. Andäktig utsikt, underbar inredning, suverän service, gott om single malt i listan och ett coolt husband. Där satt vi. Flera timmar. Jag rökte. Vi trivdes. Åt ost. Pratade inte alls om världsproblemen eller regeringen.

Idag har det varit jobb igen (jag är ju här för att jobba, blogga gör jag nattetid). Det kändes så lätt, så lätt. Ett besök på Park Hyatts bar rekommenderas. Sofia Coppola fick en Oscar för manuset, by the way.

Lost in transport


Det här är ytterligare en av Japans stoltheter. Ungefär allt det X2000 aldrig lyckats bli. Snabbt, punktligt, fungerande. Fult, förstås, och ingen förstår varför det heter Schimpansen. Ser mer ut som en näbbgädda eller en anka. En näbbgädda i 300 kilometers hastighet.

(Ja, jag vet att det heter Shinkansen, inte schimpansen. Men jag och journalisterna från Elinstallatören har rätt kul ihop. You got to be here to get it...)

Shinkansen betyder "nya huvudlinjen" och är egentligen bara själva spåren.

onsdag, november 14, 2007

Lost on China

Trots att den japanska ekonomin också växer så det knakar är det Kina som syns även i japansk affärspress. Har sett gott om kinesiska affärsmän på hotellen här i stan. En ekonomi som härbärgerar 1 miljard människor som vill skapa sig ett bättre liv har sprängkraft och lockelse. Jämfört med den modern japanska ekonomin med "bara" 128 miljoner människor i Stilla Havet. Quality is king, but size is King Kong. Eller Hong Kong.

tisdag, november 13, 2007

Lost on man made beauty


Vackert.

Lost on isolation


Tommy Lee Jones? Boss kostymer? Nej, det är reklam för Suntorys Boss-kaffedricka. Igår gjorde Scarlett Johanssen reklam för något obegripligt i japansk TV. Det stämmer alltså att många Hollywoodstjärnor får bra betalt för att göra reklam för sprit och cigaretter i Japan, saker de aldrig skulle göra reklam för hemma i USA.
Japan är uppenbarligen en isolerad ö i en globaliserad värld. Eller så är helt enkelt japanska spritmärken så framgångsrika att budgetarna är så stora att det enda raka är att köpa en Hollywoodstjärna.
Man ställer ju sig sedan frågande över att Suntory vågar använda BOSS som varumärke med något som så extremt påminner om klädmärket med en annons som också påminner om klädmärkets annonser. Kanske samarbetar de i Japan? Det skulle inte förvåna.

Lost on electricity


Electric Town, Akihabara. Sex kvarter med allt du kan önska, en del du önskar att det bara vore önskningar och en hel del övrigt som bara lämnar en konfunderad. Panasonics 107 tums plasmaskärm, till exempel. Eller möjligtheten att köpa optokabel på 100-metersrulle. Eller ett varuhus med en hel vägg av hörlurar att välja på, alla inkopplade till ljudanläggning så alla 167 går att provlyssna innan man köper. Eller lysrör i 22 färgnyanser. Exakt vad som hamnar i vilken av de tre kategorierna ovan är helt upp till betraktaren.

Iphone är inte släppt i Japan, tyvärr, annars hade det varit en given vinnare för mig.Iphone finns väl än så länge endast för GSM (rätta mig om jag har fel). Å andra sidan innebär dess frånvaro att jag slipper huvudvärken att fundera över om telefonen verkligen skulle fungera i Sverige.

Ipod Touch 8 GB kostar 2100 spänn (2900 på svenska Apple Stores nätbutik) och jag hittade faktiskt inte gårdagens Ipod Classic 160 GB (Apple Store i Ginza) särskilt mycket billigare i Akihabara. Det skilde max hundra spänn. Och då var jag inne i ganska många butiker.
I övrigt gick det alldeles lysande att åka tåg dit och hem. Fördelen är att jag nu förstår vilket väderstreck som är rimlig att åka mot och när man väl är ombord på vagnarna är informationen helt förträfflig. I god tid får man reda på vilken som är nästa station, grafiskt visas var den ligger i förhållande till alla andra stationer på linjen och när man lämnar stationen visas information vilka de tre närmaste stationerna är. Förträffligt, som sagt.

Japan är ett underbart, sinnrikt ordnat, kaos.

måndag, november 12, 2007

Lost on weather reports


Svenskar har som bekant ett ohälsosamt intresse för väderlek och dess förutsägelse. Det beror på att man "måste" veta vad man ska ha på sig för att inte frysa, svettas eller bli blöt. Svenskar har dessutom kläder för hela denna palett av väder, med sig. Alla andra tar taxi...
Nu går solen upp här i Tokyo. Vackert. Det kommer att bli uppåt 20 grader, enligt CNN. Jag tar orange tenniströja på mig. Så vet ni det.

Lost in price comparison


De säger att detta är världens största Apple Store, den som ligger i lyxkvarteren i Ginza. Vad vet jag? Stor är den i alla fall. Och en iPod Classic 160 GB som kostar 3300 kronor i Sverige (Apple Store på nätet) kostar här 2400. Världens dyraste kvadratmeter, påstås det, ändå hamnar priset där konsumenterna är villiga att möta Apple. Efficient economy. Imorgon ska jag kolla om den finns ännu billigare i Akihabara, Tokyos elektronik-Mecka.

Lost at least

Tack gode Gud för CNN. Samma grej vart man än kommer, framförallt är det på engelska (utom när det är CNN på spanska...). Enda kanalen man klarar av att titta på här i Tokyo (BBC News dubbas nämligen bitvis). Ibland kan man titta på Super!Drama. Kanalen som sänder Heroes, Supernatural och Bones på engelska med japansk textning. Men inte dygnet runt. Och ibland dubbar de. Isch.
Däremot känns tidsskillnaden. "CNN Morning" sänds vid tiotiden på kvällen. Ofräscht, på något sätt.

söndag, november 11, 2007

Lost on Tokyo

Jag frågade den turiske kosmopoliten, Yale-killen och bankmannen Engin vad han gillar mest med Tokyo:
- Imagine a city with 30 million inhabitants, where you don't lock your bike. That's Tokyo. Hard not to like it.

Lost in travel


Idag har jag för övrigt lyckats tillbringa över två timmar totalt i fel köer, i fel t-banesspärrar, fått fel biljett, gått runt samma byggnad fyra gånger utan att fatta det och retat upp en japansk tågvakt för att jag gick fel. Trots att han på japanska tillrättavisat mig fyra minuter tidigare. "Fan, dessa gaijin, de verkar ha barns intelligens", sa han nog till frugan ikväll. Det är inte utan att man känner sig lite ensam här. Jag förstår varför alla västerlänningar ler lite trevande mot varandra.

För övrigt är det verkligen svårt att hitta (vilken överraskning...). Jag missade en brunch på Hilton i Shinjuku (sinnesjukt häftig del av Tokyo) idag för att jag helt enkelt inte hittade dit. Inte min taxichaffis heller. Jag var inte tillräckligt påläst, borde bett picclon översätta adressen till japanska bokstäver, som igår.

Jag får trösta mig med att jag fortfarande vet var Mizuno-butiken ligger...

Lost in the bathroom


Om nu Sverige och svenskarna verkligen är så förbaskat utvecklade och högtstående, varför har vi inte toaletter som i Japan? Som spolar av en i nedre regionerna, vilket ger mindre pappersspill, skinande resultat och en glädje som varar. Va?

Min nästa toalett är japansk.

Lost in Translation, söndag


Världen är bra intressant. Och liten. I torsdags skickade jag ett mail till en helt okänd (för mig) turkisk kille som heter Engin. Han är investeringsansvarig på Shinsei Bank, den första utlandsägda banken i Japan och en bank med anor långt tillbaka i tiden. Under bubbelåren var Shinsei på väg att gå i konkurs, men räddades av ett riskkapitalbolag från Texas. De omstrukturerade banken och satte den på Nikkei, och fick tillbaka fyra gånger insatt kapital. En otrolig affär.

Nåväl, Engin spelar även squash, hade han skrivit på sin LinkedIn-sida och jag mailade helt enkelt för att kolla om han ville lira. Igår svarade han, hemma i Tokyo igen efter en tripp till Indien. Han skulle inte hinna spela, men bjöd med mig på en fest i Ginza på Velours. En av hans kompisar skulle vända plattor (australiensisk-österrikiske Hans) och en annan dansa stångdans (Hans japanska flickvän). Pole dancing som kulturyttring och konst.
Ehh, sånt får man ju inte missa, så vi träffades inatt på Velours, en lounge-bar i underjorden som var riktigt trevlig. Naturligtvis råkade vi även träffa greken Stefanos och italienaren Tommaso, som båda hittat Engin på nätet, och varandra. Trevliga killar.

Som en passus i historien hade jag igår morse fått mail från Fredrik Härén. Han svarade på ett brev jag kastat ut på e-postlistan PPlist där jag efterfrågade intressanta svenska företagare i Tokyo. Härén tyckte att jag borde höra av mig till Kenneth på Volvo i Tokyo, för det var en bra kille. Jag hade dock inte hunnit med det.

Nåväl, när vi står och pratar på denna lilla klubb mitt i natten bland stångdanserskor och den internationella communityn i Tokyo säger plötsligt den turkiske bankmannen:
- And here comes antoher swede! och pekar på en kille som glatt hälsar.
Det är Kenneth på Volvo, som har sin besökande farsa Berra i släptåg...

Imorgon åker Engin till New York och då ska jag spela tennis med Tommaso, som är Far East Manager för italienska jättetryckeriet Saatiprint i Milano. Kanske hinner Kenneth och jag träffas, men han har fullt sjå eftersom han efter 18 år i Japan ska flytta till huvudkontoret i Beijing...

Liten värld. Som sagt.

lördag, november 10, 2007

Lost in Translation, lördag


Man blir mållös av Tokyo. Inte bara av storleken (det är enormt), inte bara av all rolig teknik man stöter på (det finns massvis), av lyxen (herregud vilka dyra kvadratmeter det finns) eller av det faktum att det är svårt att hitta, uppenbarligen även om man kan japanska påstod hotellchefen (helt galet). Det är snarare så att man verkligen befinner sig i Babel. Ja, eller rättare sagt, alla andra är nog i Tokyo och det är jag som besöker Babel under tiden.
Man går som i en parallell värld, en liten bubbla. För man fattar nämligen ingenting. Mer än hälften av alla t-baneskyltar är helt på japanska, inklusive mer än hälften av alla biljettautomater jag sett. Och alla japaner nickar, ler och ger en helt felaktig information för att de 1) inte förstår engelska 2) inte kan prata engelska. Eller så är det så att det beror på att 1) jag inte förstår japanska och 2) inte pratar japanska - konnichiwa, arigatou och hai, räknas liksom inte.

Det är faktiskt otroligt underhållande. Det blir extremt exotiskt och om man inte har ett nervöst kontrollbehov är det en fantastisk slumpgenerator. Som Googles "Jag har tur-knapp" fast i verkligheten. Eller nåt.

Jag vet av erfarenhet att det sämsta sättet att lära känna en stad är att åka t-bana (upp och ned ur underjorden skapar sämsta sortens förvirring när det gäller vädersträck, till och med om man har gott lokalsinne som jag). Så jag struntade i t-banan denna första dag i Tokyo. Vandrade istället 22 kilometer (enligt avståndsskyltarna åtminstone) mellan klockan tio på morgonen och 16:00, när jag nu sitter på hotellet igen. Med två ärenden uträttade! Det första var ett möte där intervjupersonen kom till hotellet, så det räknas inte. Men jag klarade något annat...

Imorse sökte jag efter adressen till Mizuno-butiken här i Tokyo eftersom jag ville köpa judodräkter till de två äldsta, Olle och Emil. På Internet, alltså. Det var helt meningslöst. Försök själv. Det enda man hittar är engelska eller svenska hemsidor där det står att folk letat efter Mizuno-butiken utan att lyckas eller att de hittat den men inte kommer ihåg hur de hittade dit. Efter många om och men hittade jag en vag beskrivning på en amerikansk judo-sida. Jag syftade inåt gyttret i Tokyo från Shinagawa där jag bor och se, strax efter klockan ett stod jag i den Y-korsning som omnämndes på judosidan i USA och mycket riktigt låg butiken där!


Visa större karta

Det fanns ganska gott om dräkter, men de flesta var faktiskt "Made in China" och sådana kan man köpa var som helst. De var av lite sämre kvalitet och kostade mellan 8000 och 22 000 yen (450-1200 kronor). Den enda dräkten de hade som var något att ha var tävlingsvarianten tillverkad i Japan, 34 000 yen (1900 kronor). Jag köpte två, fick Mizuno-medlemskort och 8000 yen i rabatt. Hoppas mina söner kommer att gilla dem och att de passar...

Vi förstod varandra inte alls, men vi hade trevligt, jag och expediterna. Jag fyllde i den japanska medlemsansökan på det sätt jag antog att den skulle se ut, under deras glada tillrop. "Hai, discount, discount", trallade expediterna och log. Sen hade det slutat regna, min rock var torr igen (det var extremt varmt i butiken) och jag travade raskt tillbaka, via en liten omväg förbi Tokyo Tower. Det tornet kan beskrivas som en hybrid mellan Tintins raket och Eiffeltornet. Kön var för lång och min påse för tung för att jag skulle bry mig om att åka upp, men det såg fint ut.

Ont i fötterna, men nöjd. Jag hittade ju. Det är nog inte så svårt att hitta i Tokyo, egentligen.

Squash Meetups