Vencap i Silicon Valley har blivit för stora

Vid middagen på suveräna grekiska restaurangen Kokkari (200 Jackson St) berättade riskkapitalisten Michael Borrus om sin verksamhet. Han har efter många år i branschen startat en egen vencapfirma kallad Xseed, som helt enkelt står för seed money, mellan 100 000 och 4 miljoner dollar. Xseed starades eftersom det saknas en sådan spelare i Silicon Valley, vilket för en utomstående förstås låter lite konstigt. Borrus förklarade varför:
– De stora VC-företagen, som Kleiner Perkins och Sequoia, har så stora tillgångar idag att de bara på sin management fee på två procent gör sina delägare förmögna, varje år. Samtidigt måste de investera i så stora projekt för att kunna få en omsättning på sina tillgångar att de struntar helt i de små, de som kanske bara behöver några hundratusen dollar för att komma fram till om tekniken kan fungera över huvud taget.

De stora VCna måste antingen öka antalet projekt (och med det personalstyrkan, vilket i sin tur minskar lönsamheten...) eller göra som de gör – bara satsa på de stora projekten i senare skeden, när tekniken är bevisad, marknadstester gjorda etc med andra ord i finansieringsrunda två eller tre (series B och C, som de kallas).
Enligt Borrus jagar de stora VCna inte längre intressanta entreprenörer, de har en strid ström av hugade sökanden som de ger audiens till.

47 minuter med Vinod

Det finns riskkapitalister i Silicon Valley. Och så finns det Vinod Khosla. Honom mötte jag idag och det var en sann upplevelse. Han driver Khosla Ventures, var med och startade Sun Microsystem och några andra företag. Gjorde några spänn och började 2000 intressera sig för energiområdet.
2004 hde han läst in sig på tekniken och drog igång sin egen fond, som enbart satsar på högriskprojekt inom energi. Och endast projekt som handlar om "breakthrough technologies". Han fortsätter att förkovra sig och anses av många vara en av de absolut främsta när det gäller att förstå vart världen är på väg på energiområdet.
– Jag gillar inte affärer, jag är bara intresserad av teknik och vad som kan driva den framåt. Men jag tror att jag har en hel del att lära entreprenörer om hur världen fungerar, så då får man leva med affärssidan, berättade han.
Khosla Ventures är precis som många andra venture cap-bolag i Silicon Valley intresserade av ny teknik, men det räcker inte för Khosla att satsa på saker som är tio procent billigare, 10 procent effektivare eller bygger på en ny variant av gammal teknik. Ska det vara, ska det vara ordentligt:
– Ju större problem, desto större möjligheter. Exempelvis har vi satsat pengar på en kille som tror att han kan göra vad naturen gör, tillverkar olja av växtmaterial på några miljoner år, på bara några timmar. Vi såg hans beräkningar och tittade på några små experimentresultat. En månad senare hade vi bestämt oss och han har nu pengar att röra sig med för att kunna får ordning på tekniken inom 2-3 år. Det fanns ingen annan som ville investera i hans bolag, speciellt inte de stora oljebolagen. Men vi gjorde det, för att det är precis den typ av investeringar vi gör.

Khosla är en suverän representant för Silicon valley – rik, smart, no bullshit, filantrop och affärman. Alla de goda egenskaper den här regionen producerat. Khosla har heller inga problem att samla på sig de största hjäronorna och talangerna – eftersom det han satsar pengar på i nio fall av tio är fullständigt banbrytande. Sådant kan få vem som helst att hoppa av ett välbetalt jobb på ett storföretag eller annorstädes...
– Vi anställde nyligen en av forskningscheferna på MITs materialsektion till ett litet, tre man stort, bolag. Naturligtvis fick han en rejäl del i bolaget, men samtidigt gav han i princip upp hela sin akademiska karriär. Jobbet på MIT var ett så kallat livstidsförordnande, en tjänst man tilldelas och sedan får behålla tills man dör. I Europa skulle det aldrig hända. Ni européer är alldeles för bekväma...

Khosla har fått kritik för att han pushat hårt för etanol, men han satsar om sagt på allt som kan ha en marknad inom energiområdet. Intressant nog tar nästan alltid hälften av entreprenörens bolag när han går in. Vilket han kan göra eftersom det ofta inte finns någon annan som är beredd att satsa. Samtidigt är det runt 10 procent mer än vad som är kutym.

Som sagt. Det blir definitivt en artikel i Entreprenör om denne man.

the context, the individual, the exit

Tom Kosnik visade sig vara en skön herre, "consulting professor" som undervisar i både entreprenörskap och marknadsföring samt jobbar med Stanford Technology Ventures Program.
Han berättade underhållande om kiselfettsdalen (erik bergsten, tekniskt magasin 1983) och dess framväxt. Det man lärt sig under åren sammanfattade han i princip såhär:
Att den som är en spelare (och följaktligen att räkna med i framväxten av nya företag, jobb och tillväxt) riskerar pengar, tid och eller anseende för att få del i framgången. Förutom de uppenbara spelarna, entreprenörerna och de som investerar pengar i enreprenörernas projekt, har det i Silicon Valley vuxit fram en hel kader av service providers, som advokater, revisorer, lösa nätverk, banker, som alla gör sin speciella del i arbetet med att plocka fram nya, framgångsrika företag.
Och naturligtvis finns det skrivna och oskrivna regler för hur samarbetet mellan alla dessa spelare ska gå till. En intressant, oskriven regel är att man som entreprenör aldrig någonsin ska berätta hur mycket man tror att ens företag är värt – sådant ogillas. Det är inte du som entreprenör som är expert på värdering och det anses oförskämt att en entreprenör tror sig kunna värdera sitt företag...

Stanford spelar enligt Kosnik naturligtvis en viktig roll i allt detta, eftersom universitet traditionellt sett är extremt kommersiellt inriktat och har många rektorer, lärare och professorer med entreprenörsbakgrund. Studenterna är innovatörer, forskare och arbetskraft för Silicon Valley.
Interaktionen mellan alla dessa grupper bygger förstås på att alla på ett eller annat sätt vinner. Pengar, erfarenhet, anseende eller annat.

Han påpekade att det inte är riktigt sant att man måste misslyckas och att man får lov att göra det. Snarare är det så att man kan misslyckas en gång och man får absolut inte skylla på någon annan, och absolut aldrig på sin riskkapitalist...

Själv tror jag att Kosnik förvisso har rätt i det mesta han sa, men att tre saker är viktigare än många andra:

– Folk ser sig som individer och yrkesmän i första hand, som anställda på ett företag i andra. Det betyder en hel del för hur man agerar, oavsett vilken typ av "spelare" man är...
– Kontexten är i slutändan därför extremt viktig - hur kultur, lagar, koder, etiska värderingar, språk, hälsovård, klimat (vädret är en hyggligt bidragande orsak...) politisk inställning till företagande och skattesystem. De spelar viktiga roller som bakgrund för att hjälpa eller stjälpa ett system som det i Silicon Valley. Inte minst för att de inte går att påverka, påtminstone inte kortsiktigt.
– Exit är viktigt för alla – här vågar man fundera över hur man framgångsrikt ska ta sig ur projekt man investerat i. Och hellre snabb avlivning av företag som har det jobbigt så att man kan flytta pengar och resurser till ett mer luckrativt äventyr. Även om det kanske inte alltid är särskilt klädsamt att en entreprenör pratar om sin exit-strategi...

Another fine day in San Fran

Idag träffar vi Tom Kosnik, professor på Stanford, som ska berätta om hur ekosystemet i Silicon Valley fungerar. Ska bli spännande. Idag är det Memorial Day i USA och helt stängt överallt, vilket även innebär att trafiken kommer att vara mycket sparsam. Med amerikanska mått mätt...

"The mighty Redwood"

Muir Woods norr om San Francisco . Här händer det inte mycket. Jo, förresten, ett av träden välte förra veckan – stort. Både trädet och det faktum att det föll.
Träd som är tusen år gamla och sjuttio meter höga har små problem med skogsbränder, sin Facebook-status eller volatiliteten på aktiemarknaden. Men lite enahanda kan det nog bli, även om omgivningarna är vackra.

Back at Stanford

Nej, jag är inte här för att jaga David Nordfors med blåslampa, även om det verkar som att många innovationsjournalister läser mina gamla inlägg om InJo-konferensen 2006. Jag är i regionen för att besöka företagare, riskkapitalister och sedan till Washington DC för att träffa företagarorganisationer, tjänstemän och politiker.
Efter att dagen handlat om affärsängelnätverken i Silicon Valley (ska skriva mer om dem sedan), men viktigaste händelsen var förstås att jag spelade squash på Stanford University idag! Nästan två timmar!
Fråga mig inte hur jag lyckades komma in över huvud taget, hur jag ordnade squash partners och dessutom tog mig till Palo Alto enkom för detta. Eller vafan, svaret är förstås Internet och lite social engineering.
På lördag ska jag spela med Colin som är chef för Macworld/PCworlds interaktiva bolag.

Christ Church College, Oxford

Här skulle ungarna varit med.

Ferrari Meet på Blenheim

Blenheim Palace, Woodstock, Oxfordshire, England, denna helg råkade Ferrariklubben ha möte. Många röda bilar blev det. Som Vallåkraträffen, men samtidigt långt därifrån...