Det blev ett underbart amerikanskt historiskt slut till slut. Klart att underdog-alternativet vann. Barack Obama fick förtroendet av en befolkning som till stora delar uppenbarligen tror att han kan skapa förändring. Att se Obama hålla sitt tal till nationen var sannerligen en mäktig upplevelse, med ett slut som innehöll en mycket snygg retorisk finess. Han vävde in de förändringar i USA:s historia en 106-årig (demokratisk) dam i Atlanta sett. Och avslutade varje del om vunna segrar och förbättringar med "yes we can". Och publiken följde efter, som i en bön. Han tog tillfället i akt att hålla ett långt tal, antagligen i förvissning om att hela världen och USA tittade. Budskapet var delvis att förändringen inte är endast hans jobb, utan alla amerikaners.
Obama levererade utmärkt och var stor i stunden, men ännu större och vackrare var faktiskt McCains tal. Hans concession speech kommer säkert att citeras och diskuteras. Det var bra, det var grymt, det var en glimt av den man jag kallat en hyvens grabb. För det var han.
Naturligtvis fick jag tårar i ögonen vid båda talen. Så bra var de. Och så blödig är jag.
onsdag, november 05, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Väl sammanfattat! Satt också tårögd efter hänryckande minuter! Referensen till McCain som en person som offrat mer för landet än de flesta kan förstå var mer än pliktskyldig. Sektionen med en 106 åriga damen var absolut genial. Och vinken till "Ask not what your country can do for you" med "You can" var också ett sätt att frammana delaktighet och engagemang. Nu är det tydligen så att valdeltagandet gått upp kraftigt, vilket väl också understryker delaktighet. Om inget annat ger hopp så är just delaktigheten och att vi sitter i samma båt det som fastnade starkast hos mig. Kan sammanfattningsvis säga att även om detta faktiskt händer långt ifrån min verklighet och att påverkan kanske blir ganska liten och oerhört indirekt så känns världen genast som en plats som blivit lite bättre, lite ljusare och lite godare!
det går inte att symboliskt överskatta det faktum att barack obama är den förste svarte presidenten i usa och heller inte att amerikaner i gemen är extremt missnöjda med status quo.
det går heller aldrig att överskatta en bra historia – och det är precis vad obama-kampanjen lyckats skapa. just därför känner många i världen nog precis som du, det här var det lyckliga slutet. oavsett om det verkligen är det eller ej...
Jag fick också tårar i ögonen, men "Yes, we can" förtog känslan lite. För mig är det 100% Byggare Bob. ;)
Skicka en kommentar