Lost in Translation, lördag

Man blir mållös av Tokyo. Inte bara av storleken (det är enormt), inte bara av all rolig teknik man stöter på (det finns massvis), av lyxen (herregud vilka dyra kvadratmeter det finns) eller av det faktum att det är svårt att hitta, uppenbarligen även om man kan japanska påstod hotellchefen (helt galet). Det är snarare så att man verkligen befinner sig i Babel. Ja, eller rättare sagt, alla andra är nog i Tokyo och det är jag som besöker Babel under tiden.
Man går som i en parallell värld, en liten bubbla. För man fattar nämligen ingenting. Mer än hälften av alla t-baneskyltar är helt på japanska, inklusive mer än hälften av alla biljettautomater jag sett. Och alla japaner nickar, ler och ger en helt felaktig information för att de 1) inte förstår engelska 2) inte kan prata engelska. Eller så är det så att det beror på att 1) jag inte förstår japanska och 2) inte pratar japanska - konnichiwa, arigatou och hai, räknas liksom inte.

Det är faktiskt otroligt underhållande. Det blir extremt exotiskt och om man inte har ett nervöst kontrollbehov är det en fantastisk slumpgenerator. Som Googles "Jag har tur-knapp" fast i verkligheten. Eller nåt.

Jag vet av erfarenhet att det sämsta sättet att lära känna en stad är att åka t-bana (upp och ned ur underjorden skapar sämsta sortens förvirring när det gäller vädersträck, till och med om man har gott lokalsinne som jag). Så jag struntade i t-banan denna första dag i Tokyo. Vandrade istället 22 kilometer (enligt avståndsskyltarna åtminstone) mellan klockan tio på morgonen och 16:00, när jag nu sitter på hotellet igen. Med två ärenden uträttade! Det första var ett möte där intervjupersonen kom till hotellet, så det räknas inte. Men jag klarade något annat...

Imorse sökte jag efter adressen till Mizuno-butiken här i Tokyo eftersom jag ville köpa judodräkter till de två äldsta, Olle och Emil. På Internet, alltså. Det var helt meningslöst. Försök själv. Det enda man hittar är engelska eller svenska hemsidor där det står att folk letat efter Mizuno-butiken utan att lyckas eller att de hittat den men inte kommer ihåg hur de hittade dit. Efter många om och men hittade jag en vag beskrivning på en amerikansk judo-sida. Jag syftade inåt gyttret i Tokyo från Shinagawa där jag bor och se, strax efter klockan ett stod jag i den Y-korsning som omnämndes på judosidan i USA och mycket riktigt låg butiken där!


Visa större karta

Det fanns ganska gott om dräkter, men de flesta var faktiskt "Made in China" och sådana kan man köpa var som helst. De var av lite sämre kvalitet och kostade mellan 8000 och 22 000 yen (450-1200 kronor). Den enda dräkten de hade som var något att ha var tävlingsvarianten tillverkad i Japan, 34 000 yen (1900 kronor). Jag köpte två, fick Mizuno-medlemskort och 8000 yen i rabatt. Hoppas mina söner kommer att gilla dem och att de passar...

Vi förstod varandra inte alls, men vi hade trevligt, jag och expediterna. Jag fyllde i den japanska medlemsansökan på det sätt jag antog att den skulle se ut, under deras glada tillrop. "Hai, discount, discount", trallade expediterna och log. Sen hade det slutat regna, min rock var torr igen (det var extremt varmt i butiken) och jag travade raskt tillbaka, via en liten omväg förbi Tokyo Tower. Det tornet kan beskrivas som en hybrid mellan Tintins raket och Eiffeltornet. Kön var för lång och min påse för tung för att jag skulle bry mig om att åka upp, men det såg fint ut.

Ont i fötterna, men nöjd. Jag hittade ju. Det är nog inte så svårt att hitta i Tokyo, egentligen.