Frostberg har tänkt - men fel

Frostberg har tänkt till när det gäller min kritik av Innovation Journalism och det program som han går i USA just nu.

Frostberg anser att eftersom jag tycker att begreppet innovationsjournalistik är konstruerat och främmande kan jag inte bedöma när folk svamlar kring begreppet. Det är fel. Jag har hört folk svamla många gånger - detta är svammel. Kejsaren är naken. Frostberg själv har förvisso kalsonger, men mycket mer är det inte.

Så till frågan om 6 journalisters uppehälle i ett antal månader och gratisarbete på 6 amerikanska tidningar (vars amerikanska redaktörer skiter fullständigt i Innovation Journalism - jag pratade med två stycken som sa så) ska betalas av svenska skattebetalare eller ej. Svaret är enkelt - hade det handlat om att det funnits en koppling mellan det akademiska begreppet och det praktiska arbetet journalisterna utfört kanske jag kunnat se förmildrande omständigheter.

Men det hela bygger på en dunkel tanke ("om journalister skriver mer om innovation skapas tillväxt") som blivit en minst sagt nattsvart tillställning iscensatt av skattepengar.

Av vilken anledning ska svenska journalister med hyggliga jobb i Sverige få prao-platsen på trevliga amerikanska tidningar betald av svenska skattepengar? Om pengarna (400 000 kronor per journalist) inte betalats av Vinnova, vilken av journalisterna hade ens sneglat på tanken att jobba gratis på amerikansk tidning i några månader för att förkovra sig i "innovationssystem"? När begreppet, i snällaste fall, kan beskrivas som en skrivbordprodukt utan direkt förankring i den bransch den ska försöka påverka? Då blir detta helt enkelt istället prao. Varken mer eller mindre. Säkert skitkul för alla inblandade, utom för Nisse i Bagarmossen.

Vad Tomas Frostberg har helt rätt i är att det borde skrivas mer om små företag och intressanta affärsidéer. Han glömde "företagssamma människor". Det finns flera tidningar som gör det. Det finns ännu fler som inte gör det. Sånt är livet. Staten satsar inte pengar på att påverka journalister att skriva att knark är farligt (eller, vem vet, det kanske staten gör med studieresor till Colombia?).


De papers som presteras av de "fellows" (dvs prao-journalisterna) är sammanrafsade under några dagar (den av de sex som i år lade mest tid på sitt paper lade ned knappt en vecka, enligt vad deltagarna själva berättat).
Utifrån ett utbildnings- och förkovransperspektiv, vore det för mycket begärt att man använde stor del av tiden i USA till att skapa dessa papers? Nu låtsas jag alltså för diskussionens skull att begreppet är viktigt och att det finns.
Frostberg påstår att begreppet är nytt och därför "i sin linda". Det lär nog förbli i denna linda många år till när alla inblandade lägger så lite tid på att diskutera det, förkovra sig i det eller försöka förstå det. Trots att man fått anslag för att förkovra sig i just innovationsjournalistik.
Det beror säkert på, som jag skrivit tidigare, att när man väl närmar sig begreppet innovation journalism ser man att det är rena påhittet och därför lägger deltagarna så lite tid och vikt vid det. Det är helt mänskligt och inget jag förebrår dem för. Hur Frostberg utifrån resonemanget ovan kan komma till slutsatsen att detta talar emot min kritik är spännande.

Det faktum att huvuddelen av alla journalister som deltagit i programmet dessutom jobbar på fack-, vecko- och specialtidningar, är också intressant. Vid flera tillfällen påpekas nämligen att innovation journalism är så viktigt för att tidningar är uppdelade i vetenskap, politik, ekonomi, nöje etc och att innovationer spänner över flera av dessa fält. Därför behövs innovationsjournalister. Med andra ord pratar man om dagstidningar, för det är de enda tidningar som är uppdelade så. Ändå går antalet dagstidningsournalister av de som hoppat på programmet sedan 2004 knappt att räkna.

Och sedan tillkommer ett problem som naturligtvis också är intresssant och som jag inte skrivit om tidigare. Hur fästa blir de som fått 400 000 kronor för att studera innovationsjournalistik vid begreppet, oavsett om de gillar det eller ej? Det blir en svår "guilt by association" för den som lagt fyra månader i USA på att studera något som visar sig vara ett fantasifoster? Klart att varje intelligent yrkesverksam journalist hittar ett korn att tro på, hur skulle man annars möta chefen, väl hemma?

Fast - hur rimmar detta med journalisters "oberoende"? Hur många andra institutioner i Sverige kan få journalister att villigt och i flock under månader lära sig att "innovationssystem, det är viktiga grejer"? Och dessutom får journalisterna att vara tacksamma? Det är bra jobbat av Vinnova, men det kan ha med klimatet i Kalifornien att göra. Om jag ska vara ärlig.
Hur hade det fungerat att köra dessa program i Sverige, med aldrig så bra föredragshållare?

Utifrån perspektivet att Vinnova gör PR för innovationsbegreppet som sådant med mina skattepengar, är detta kanske ett klockrent upplägg. Men det är likafullt ett djäkla påhitt.